Naiv tro på ”Budskapet” ger sämre siffror

Sådär, det har varit ett tag sen jag skrev här på bloggen – men det är glädjande att se att så många fortsätter besöka, och att nya tillkommer. Anledningen till att jag skrivit så lite är att det varit semester, och det händer en del i livet. Jag har bytt jobb, jag jobbar numera för Stockholm Stad – där jag har en rätt viktig roll i förnyelsearbete och omorganisering – vilket kraftigt begränsar min tid att tänka på något annat än jobb. MEN det finns en sak som jag tänkt på en hel del den senaste tiden, och som jag faktiskt började skriva en post om (denna post) och det är partiernas kamp för överlevnad och deras naiva tro om ”Budskap”.

 Jag har säkert skrivit om detta innan, men det tåls att upprepas, överdriven tro på ledaren och budskapet ger sämre siffror. Partier som har en ideologi, eller framtoning, som inte delas av befolkningen kommer självklart att hamna under riksdagsspärren förr eller senare. Men jag tror inte det är den stora faktorn i det dalande stödet för småpartierna. Jag kommer ihåg en briljant artikel för några år sedan skriven av socialdemokraten Lars Stjernkvist som drog slutsatsen att om man bara ser till vad partierna tycker, vad de har för ”åsikter”, så skulle KD ligga runt 15 %. Vet även att vissa undersökningar utgår ifrån ”potentiellt stöd” och ”reellt stöd”, där det potentiella stödet för småpartierna är avsevärt högre, de får kanske bara hälften av deras potentiella stöd. Så det handlar alltså inte om partiernas budskap.

 Vad handlar det då om ? Förmedlingen av budskapet kanske ? Ja här kanske finns en del att förbättra, men oavsett hur mycket man bankar fram ett budskap så är det sällan det lyckas att verkligen få genomslagskraft. Den enda jag kan påminna mig om som verkligen lyckats är moderaternas begreppsbyte, där de slutade tala om ”arbetslöshet”, utan talade mer om ”utanförskap” och på så sätt så fick de fram sitt budskap och lyckades ta rollen som ett ”borgerligt arbetarparti”. Men annars är det extremt svårt – anledningen till detta är enligt mig beroende på inbyggda förutfattade meningar format av årtionden av socialdemokratiskt styre och värderingar. Dessa förutfattade meningar är något som partierna jobbar med att tvätta bort, vilket jag tror är viktigare än att komma med ”nya” budskap och förnyelse.

Med resonemanget att många t.ex. har då en grundtanke av typen:

  ”Det spelar ingen roll hur mycket KD talar om jämställdhet, mänskliga rättigheter och helt plötsligt börjar tala om abort.. vi vet alla att egentligen är de religiösa homofobiker hela högen !”

”Centerpartiet börjar snacka om tillväxt, vad vet de om det egentligen? De är ju bönder hela högen, och de är ju egentligen smygsossar”.

Det är självkart så att en annan faktor är att de stora partierna äter upp de små, och de små måste på något sätt lysa starkare, men frågan är om det är möjligt så länge de förutfattade meningarna regerar – oavsett vilket parti.

 Erfarenhet från SKOP

 Jag jobbade under en period för SKOP där jag bland annat gjorde väljarbarometer. Det man vanligen får se på nyheterna är ”Stödet för parti Y har minskat med 2,3%”, och that’s it – ingen mer information. Men väljarbarometern är mycket mer komplex, där ställs frågor såsom ”Vilket parti tycker du har bäst politik för… Skola… vård… skapa arbete… ” o.s.v. Massa politiska frågor för att kunna stämma av vad man tycker, och vad man röstar.

 Visst jag stötte ofta på personer som på frågan ”Kommer du rösta på alliansen, eller de rödgröna” svarade ”alliansen” och på följdfrågan ”Vilket parti tänker du rösta på” svarade ”Alliansen”, då fick man vänligt förklara att alliansen består av flera partier – varav följdsvaret blev ”Ja just ja, men det är ju Moderaterna”.

 Kunskapen om moderaterna är större och många drar lika-med-tecken mellan alliansen och moderaterna och glömmer de små. MEN det var inte det vanligaste jag stötte på under alla mina intervjuer. Det jag stötte på allra mest var personer som på nästan VARJE punkt ansåg att ett eller annat parti hade bäst politik, och dessutom tyckte de att dessa frågor var viktigast. T.ex var det ofta jag mötte på folk som ansåg att moderaterna hade bäst politik för arbetspolitik, och de ansåg att det var den viktigaste frågan i deras val av vilket parti de ska rösta på. MEN på frågan vad de ska rösta på svarade att de skulle röstat på Socialdemokraterna. När man frågade varför så kunde svaret vara allt ifrån ”Jag är arbetare” till ”Man kan inte rösta på moderaterna, de går bara inte” och klassikern ”Det har jag gjort de senaste 30 åren”. På småpartierna så kom det fram att det bara inte ”går” att rösta på dem, då de är bara så fel…

 Samma sak kunde man se då med SD, men frågan är om inte deras tid i riksdagen ändrat bilden av dem som ”det går inte att rösta på”. De är ju legitima nu, de har suttit i riksdagen. Steget för många att faktiskt rösta på SD har minskat, och kanske är mer ”ok” nu – så jag räds att SD kanske kommer mot 10% strecket i nästa val – det har inte samma ”fy-stämpel” att rösta på dem längre – de har ändrat bilden av sig själva –  budskapet är detsamma.

 Dessa inlärda röstningsmönster är något som skapar ett läge där människor röstar mer med hjärta än med hjärna, det irrationella styr mer än det rationella – och detta drabbar bägge sidor (”Man kan inte rösta på kommunister”).

 Slutsats:

 Vi lever inte i en perfekt värld där alla har perfekt information och agerar rationellt, och vi kan inte påtvinga rationellt beteende. Det bästa småpartierna kan göra är att krossa ”bilden” av partiet. Låt KD gå i Pride-paraden, låt Centerpartiet företrädas av Innerstadsfolk, låt Vänsterpartiet ha en partiledare som är känd anti-kommunist och ja – ni förstår principen.

 Detta tror jag har mer effekt än att komma med nya budskap, som bara ses som en dimridå för ”vi vet ju alla hur de är, egentligen.”

Read Full Post »

Kampen inom KD.

Medier rapporterar mer och mer om krisen inom Kristdemokraterna, f.d riksdagsmän går rakt ut och berättar att de hellre ser en ”Värdekonservativ” partiledare såsom Mats Odell . Detta utvecklas mer i Brännpunkt på svd där Hägglund bland annat sägs sakna ideologisk övertygelse.

KDU:s vice ordförande går ut och kritiserar partiledningen rätt hårt, . KD företrädare vill att partistyrelsen ska ställa sina platser till förfogande

Det verkar alltså vara en stor kris i partiet, vilket inte är något nytt. Kommer ihåg rubrikerna för x-antal år sedan då KDU valde Charlie Weimers till ordförande för KDU, flera anhängare till motkandidaten avgick från KDU efter med motiveringen att ”Höger-falangen” tagit över. Så det finns inte bara en ”Socialkonservativ” vs ”Värdekonservativ” splittring, utan även en ”Vänster-höger” splittring i partiet. Men hur resonerar dessa väljare ?

Cecilia Dalman Eek gjorde en rätt god analys i Göteborgsposten som kan summeras med dessa ord.

”Av SVT:s Valu att döma, gick sekulära socialkonservativa till Moderaterna och vänsterkristna socialt medvetna gick till Socialdemokraterna. Kvar är en fundamentalistisk högerkristen kärna, vars profil inte är särskilt modern.”

Eek är ju själv socialdemokrat så hon är självfallet väldigt kritiskt mot all borgerligt, men jag tror hon har en poäng själv. Precis de tankebrydderier som hon tar upp i detta lilla korta stycke har jag själv. Jag gillar Hägglund, att han för fram Wilhelm Röpke i flera av sina tal och bevisligen i sin politik tycker jag är mycket bra. Något förenklat kan man säga att Röpke är den Tyska sociala marknadsekonomins fader. Röpke menade, ännu mer förenklat, att kapitalism är bra, marknadsekonomi är bra, men kapitalism saknar hjärta och tar inte alls hänsyn till de sociala effekter kapitalism kan ha därför bör man betona rättigheter, sociala normer, och upprätthålla ett gott samhälle där ekonomisk vinning inte är de enda värdet i livet.

Hägglund har även under sin tid hittils fått mycket kritik från de Värdekonservativa då företrädare för denna falang fått en undanskymd roll i politiken och att en mer socialkonservativ prägel har förts fram i partiet. Ett parti som förut talade förbud, nu talar om individens frihet och valfrihet.

Odell tyckte jag skötte sig rätt bra då han var minister, men han tillhör den värdekonservativa falangen, precis som Attefall. Jag bryr mig inte om vilken kyrka de tillhör, vad de tror privat eller hur det påverkar dem privat. Som jag tidigare sagt i en bloggpost så är jag rätt trött på religionsfobin i Sverige, där religionsfrihet handlar om att man har rätt att INTE tillhöra en religion, men om man gör det då är man ”konstig”. Jag är själv inte speciellt religiös, men har full respekt för kyrkor, samfund och de troende. Problemet blir då politik och religion sammansvetsas till en enhet vilket, enligt mig, värdekonservativa gör. Jag hoppas och tror att Hägglund och socialkonservatismen segrar och ur detta går ett starkare och tydligare alternativ.

Jag trodde i min enfald att denna strid var vunnen, att just den ”fundamentalistisk högerkristen kärna” som Eek kallar dem hade förlorat och att vi Socialkonservativa kan förlita oss på att ha ett parti som är starkt för denna politiska inriktning. Men så verkar inte vara fallet. Jag röstade på KD i förra riksdagsvalet, den Socialkonservativa rösten behövs. Men jag har hela tiden haft en oro att de värdekonservativa krafterna tar över, den rädslan finns ännu. Så kanske även jag, i framtiden, blir tvungen att göra som Eek säger att många i min sits gör  gå till moderaterna. Även om det idag skulle bära emot då jag tycker att de i många frågor sätter ideoligi före verklighet.

Read Full Post »

Svar på tal från Lennart Sacrédeus

I min senaste bloggpost så attackerade jag namnförändringsförslag som läggs inom KD och glädjande nog har Lennart Sacrédeus själv (eller kanske pressansvarig, men jag väljer att tro att det är han själv) valt att gå in i min blogg och besvara min kritik. Ett mycket nyanserad och bra inlägg som ni kan läsa på kommentar Valpanik från KD.

Jag själv har starka minnen av SVT:s agendas reportage då de intervjuade Sacrédeus angående homo-äktenskap och jag blev förfärad. Jag själv har inte fått någon nyanserande rapportering om detta sen det inträffade på SVT och det var då glädjande att jag nu fått den andra sidans perspektiv på detta. Så nedan klistrar jag in en insändare som ovan nämnde postade i min blogg rörande debaclet med homo-äktenskapet. Originalet var riktat till RFSL Dalarna i april 2008.

Svar till RFSL Dalarna via Dalarnas Tidningar i april 2008:

Man skall hålla sig till sanningen. Det gör inte Stina Johansson och Daniel Juvas i sin anklagelse.

Det de påstår är inte sant. Det blir inte mer sant för att de upprepar det i flera dalamedier.

Jag har aldrig talat om – och vägrar att på ett ojuste sätt bli tillvitad det – ”äktenskap” mellan djur och människor i framtiden.

Däremot uttryckte jag att i ett mycket långt perspektiv – bortanför vår egen livstid – att utveckligen kan leda till att ”i vissa grupper, ej i breda grupper” kan det bli så ”att tidelagsrelationer ej fördöms”.

Mycket noga markerade jag att det aldrig handlade om ”äktenskap”.

Märkligt nog är inte tidelag brottsligt i detta land – sedan 1944. Det borde det bli och det finns all anledning att motionera om detta framöver.

Ärligt vill jag säga att jag ångrar att ö h t tagit upp detta oerhört långsiktiga perspektiv och ämne. Det var onödigt och dumt.

De som vill missförstå, attackera och överdriva vad som de fackta sagts gavs ett gyllene tillfälle att göra just det – och RFSL, som amen i kyrkan, utnyttjade det.

Att ända blil angripen för vad jag aldrig sagt är inte rent spel. Tillvitelserna visar ju på att de finns som snabbt rycker ut för att utnyttja chansen att ta all ära och heder av en av få meningsmotståndare som fortfarande inte skrämts till utbredd tystnad i att våga diskutera att äktenskapet är mellan en man och en kvinna.

Dalfolket och hela svenska folket borde ges rätten att få säga sitt i en folkomröstning om man verkligen vill ändra äktenskapslagen till att vara något annat än en relation mellan en man och en kvinna.

Frågan är för viktig för att bara riksdagen skall få säga sitt. Lämplig tidunkt för en sådan folkomröstning vore valdagen till Europaparlamentet i juni 2009.

I SvT Agenda har jag, i ett tre minuter långt resonemang, varnat för att en ändring av äktenskapsbegreppet kommer leda ytterligare värderingsförskjutningar, närmast i form avl krav på att månggifte görs lagligt i Sverige.

Bevisligen är ju frågan aktuell och på den politiska dagordningen. Redan vill två politiska ungdomsförbund (centerns ungdomsförbund och grön ungdom) det och ett rikdagsparti (miljöpartiet) är enligt sin egen partisekreterare på väg att ta ställning för detta.

Vem bryr sig om nästa steg? Vad tycker RFSL om månggifte?

Lennart Sacrédeus, Mora
riksdagsman (kd) för Dalarna.

Read Full Post »

Valpanik från KD

Kort kommentar idag om KD och det media skriver angående ett eventuellt namnbyte. Lösningen presenteras av en man som i SVT uttalade sig på rätt förnedrande sätt om homosexuella och har fått finna sig i politisk kyla (då bland annat valberedningen har placerat honom lågt på listan samt Hägglund själv uttalat viss skepsis). Jag talar förståss om Sacrédeus. Hans anhänge hävdar, självfallet, att så är inte fallet. Alla gillar och tycker precis likadant i partiet. Men KD har haft en kamp mellan religiös höger och konservativ höger med mindre religiösa förtecken. En kamp som såg vunnen ut av den icke-konfessionella sidan.

Nu ska de förutsättningslöst lyfta upp frågan om partiets förnyelse, och ett förslag av denna starka profil är alltså att byta namnet till, enligt Expressen,
”Familjepartiet kristdemokraterna”. Eller varianten Kristdemokraterna Frihetspartiet som DN tar upp. SVD utvecklar mer.

Alltså. Partiet har ett problem att många inte kan tänka sig att rösta på dem då det har ett snävt namn, med ordet KRIST.. Detta innebär för många då att ”Jag är inte kristen/troende, alltså kan jag inte rösta på dem”. Fine. Så lösningen på detta problem är att snäva in det ännu mer? Nu ska man inte bara vara kristen, utan man ska även gilla alternativt vara en ”familj” också. Jag är av uppfattningen att goda och bra regeringspartier ska ha en politik för allt, inte bara ett område. Nej, detta verkar vara hemsk valpanik in absurdum.

KD får gärna byta namn, visa upp partiets humanistiska värderingar utan att sätta etikett på dem, ändra partiets karaktär så att inte folk stöts bort p.g.a religion. Om folk som går med i ett ”kristet” partiet just p.g.a att de är kristna kommer det att ske en förstärkning av denna falang, och stereotypen om KD, obefogat, förstärks ytterligare,

Men jag tror vi kommer se många sådana här panik-artade aktioner i Sverige nu, näst ut är säkert Vänstern eller Centerpartiet som säkert vill ändra. Eller vill kanske Mona förnya (s) genom att döpa om dem till ”Snällpartiet”, eller ”VTSD-P” = Vi tycker som du partiet .

Read Full Post »

Modern konservatism – Min egen väg

Jag får ibland frågan vad socialkonservativ innebär, vilket är förståeligt. Men jag tänkte i detta inlägg inte så mycket berätta varför, utan snarare resonera kring konservatismen i Sverige idag. I tidningen Arena, 5 oktober 2008 diskuterades det om den ”nya konservatismen”. Elise Claeson var då en av rörelsens främsta förespråkare (skribent i bland annat SVD). Här förklaras det en hel del vad den Nya konservatismen faktiskt innebär, vilket ligger rätt nära mig själv.

I denna artikel (som är rätt insiktsfull) står det att den stora fighten i borgerligheten då (2008) stod mellan radikalindividualister och socialkonservativa. Men den nya konservatismen ska inte missförstås och likställas med det gamla. Den nya konservatismen är kritisk mot globaliseringen och för mycket individualism. ”

Det förklaras att det är en myt att konservatism är emot förändringar. Konservatism handlar snarare om att inte per definition anse att allt nytt är bra. För att exemplifiera detta så kan man använda allegorin att samhällsutvecklingen är en resa.  De icke konservativa ”moderna” människorna, det är dem som hoppar på första, bästa, snabba tåget de ser. De har ingen aning om tåget är prövat, säkert, eller om det ens når slutdestination – men det är nytt, flashight och låter bra. Gammalkonservativa tar det tåget som åkt på sträckan längst tid, medan en modern konservativ faktiskt kollar upp vilket som är det bästa alternativet, och utifrån detta väljer resa.

Värde, kärnfamilj o.s.v.

Detta med värdekonservatism, kärnfamiljen o.s.v. är kanske den del av konservatismen jag kan ha problem med. Det blir lätt så att myten om ”religiösa homofober =konservativa” blir till verklighet i omvärldens ögon. Det är också här jag har ett problem med mycket av konservatismen i Sverige.

Jag anser inte att staten ska gå in och styra människors tankar för mycket. Jag tycker det är fel att värdera människor utifrån etnicitet, sexualitet, familjerelation, trosuppfattning o.s.v. Att säga att en mamma-pappa-barn familj per definition är bättre än andra levnadsformer är felaktigt och inget staten ska syssla med. Här går jag lite emot vissa konservativa strömningar som gärna vill reglera varje del av en människas liv (precis som socialister).

Däremot tycker jag det är fel att utan kritiskt tänkande problematisera detta, såsom abort tex. Jag har läst en del rapporter som säger det ena, en del som säger det andra. Men jag tycker det är rimligt att faktiskt se verkligheten. Om det är så att ett barn mår bäst av att växa upp med en mamma och en pappa, ja då bör de ha första tjing, om det är så att näst bäst är två pappor/två mammor, då får de nästa tjing, och om det slutligen är så att växa upp med bara en förälder är tredje bästa, så har de nästa tjing. För allt är naturligtvis bättre än att inte växa upp utan föräldrar alls.

Det är egentligen samma sak med homovigslar som många opponerade sig emot p.g.a religiösa skäl, vilket jag även det tyckte var en felaktig väg att gå. Jag tyckte som jag alltid tyckt, att religion ska lämnas till de religiösa (inom lagens ramar). Detta var en fråga som kyrkan ska besluta, inte massa klåfingriga politiker. Men här var både socialister, nyliberaler, konservativa rätt eniga = vi har inte religionsfrihet i Sverige, staten bestämmer.

Statens roll

Så det är just detta område med värderingskonservatism som jag personligen har ett problem med. Då kanske en del av er tänker ”är killen liberal ?” och då kan jag svara er, Nej, verkligen inte. Liberalismen är den oansvarige väg att ta. ”Sköt dig själv och skit i andra”-ideologin är inget för mig. Staten har ett ansvar för deras medborgares välmående, en stark stat är därför en förutsättning. Nattväktarstaten är i mina ögon något förkastligt, men något som liberaler ofta för fram som ett ideal.

Socialkonservatismen idag ?

Socialkonservatismen är på frammarsch, vilket glädjer mig då jag är övertygad om att det är den bästa ideologin för Sverige. Mats Lindgren, VD för omvärldsanalysföretaget Kairos Future har under en lång period studerat vad dem runt 20 år har för värderingar politiskt. Detta har de gjort under många år. Han uttalar sig såhär ”Just nu är det mycket familj och socialkonservativa värderingar”. Lindgren förklarar detta med att värderingar går som i en pendelrörelse mellan olika riktningar. ”Dagens unga anser att det måste finnas något som är sant och värt att bevara. Visst finns det gråzoner men man kan inte vara onyanserat kritisk till allt. Det finns beständiga värden”.
Fram tills relativt nyligen har Kairos Future visat på en ökad liberalisering , men det har börjat vända nu och det märks tydligt enligt Lindgren. Detta är självklart glädjande för mig, även om jag tvivlar att pendeln hinner svänga tillräckligt innan valet.

Sen är frågan hur man väl ska agera när det väl är val, vilka ska få min röst och de som tycker som jag. Många för ofta fram Kristdemokraterna som ett alternativ, vilket kanske faller sig naturligt. Men kristdemokraterna har i mina ögon några problem:

1. Namnet = Förpackningen helt enkelt. Om det är de själva via okloka val av företrädare, eller oppositionen som förpackat partiet spelar ingen roll. Faktum är att partiet ses av många som en samling religiösa homofober, och det är inte en förpackning som är ett självklart val att rösta på för många (även om åsikter i annat överrensstämmer).
2. Stridigheterna i partiet → Det har kanske lagt sig nu då Hägglund och ”Verklighetens folk” vunnit över den gamla förbudsivern, men är segern permanent vunnen eller ej ? Time will tell.

Moderaterna däremot har gjort en kovändning med Fredrik Reinfeldt, de har gått ifrån ett högerliberalt parti till ett socialkonsevativt parti i mångt och mycket. Moderaterna före Reinfeldt skulle aldrig gått ut så hårt att stötta statens roll, utan de hade en extrme förkärlek för att tala om privatisering av, tja, ja allt. Privatisera allt, sänk skatterna och allt är löst. Men det nya partiet ligger betydligt närmare det socialkonservativa än det nyliberala, vilket glädjer mig.

Så oavsett hur valet går inom blocket så har borgerligheten en relativt stark socialkonservativ röst idag. Men sen är det upp till valdagen att se om denna röst får makt bakom orden, eller bara är en gnällig röst i korridoren.

Read Full Post »