Sådär, det har varit ett tag sen jag skrev här på bloggen – men det är glädjande att se att så många fortsätter besöka, och att nya tillkommer. Anledningen till att jag skrivit så lite är att det varit semester, och det händer en del i livet. Jag har bytt jobb, jag jobbar numera för Stockholm Stad – där jag har en rätt viktig roll i förnyelsearbete och omorganisering – vilket kraftigt begränsar min tid att tänka på något annat än jobb. MEN det finns en sak som jag tänkt på en hel del den senaste tiden, och som jag faktiskt började skriva en post om (denna post) och det är partiernas kamp för överlevnad och deras naiva tro om ”Budskap”.
Jag har säkert skrivit om detta innan, men det tåls att upprepas, överdriven tro på ledaren och budskapet ger sämre siffror. Partier som har en ideologi, eller framtoning, som inte delas av befolkningen kommer självklart att hamna under riksdagsspärren förr eller senare. Men jag tror inte det är den stora faktorn i det dalande stödet för småpartierna. Jag kommer ihåg en briljant artikel för några år sedan skriven av socialdemokraten Lars Stjernkvist som drog slutsatsen att om man bara ser till vad partierna tycker, vad de har för ”åsikter”, så skulle KD ligga runt 15 %. Vet även att vissa undersökningar utgår ifrån ”potentiellt stöd” och ”reellt stöd”, där det potentiella stödet för småpartierna är avsevärt högre, de får kanske bara hälften av deras potentiella stöd. Så det handlar alltså inte om partiernas budskap.
Vad handlar det då om ? Förmedlingen av budskapet kanske ? Ja här kanske finns en del att förbättra, men oavsett hur mycket man bankar fram ett budskap så är det sällan det lyckas att verkligen få genomslagskraft. Den enda jag kan påminna mig om som verkligen lyckats är moderaternas begreppsbyte, där de slutade tala om ”arbetslöshet”, utan talade mer om ”utanförskap” och på så sätt så fick de fram sitt budskap och lyckades ta rollen som ett ”borgerligt arbetarparti”. Men annars är det extremt svårt – anledningen till detta är enligt mig beroende på inbyggda förutfattade meningar format av årtionden av socialdemokratiskt styre och värderingar. Dessa förutfattade meningar är något som partierna jobbar med att tvätta bort, vilket jag tror är viktigare än att komma med ”nya” budskap och förnyelse.
Med resonemanget att många t.ex. har då en grundtanke av typen:
”Det spelar ingen roll hur mycket KD talar om jämställdhet, mänskliga rättigheter och helt plötsligt börjar tala om abort.. vi vet alla att egentligen är de religiösa homofobiker hela högen !”
”Centerpartiet börjar snacka om tillväxt, vad vet de om det egentligen? De är ju bönder hela högen, och de är ju egentligen smygsossar”.
Det är självkart så att en annan faktor är att de stora partierna äter upp de små, och de små måste på något sätt lysa starkare, men frågan är om det är möjligt så länge de förutfattade meningarna regerar – oavsett vilket parti.
Erfarenhet från SKOP
Jag jobbade under en period för SKOP där jag bland annat gjorde väljarbarometer. Det man vanligen får se på nyheterna är ”Stödet för parti Y har minskat med 2,3%”, och that’s it – ingen mer information. Men väljarbarometern är mycket mer komplex, där ställs frågor såsom ”Vilket parti tycker du har bäst politik för… Skola… vård… skapa arbete… ” o.s.v. Massa politiska frågor för att kunna stämma av vad man tycker, och vad man röstar.
Visst jag stötte ofta på personer som på frågan ”Kommer du rösta på alliansen, eller de rödgröna” svarade ”alliansen” och på följdfrågan ”Vilket parti tänker du rösta på” svarade ”Alliansen”, då fick man vänligt förklara att alliansen består av flera partier – varav följdsvaret blev ”Ja just ja, men det är ju Moderaterna”.
Kunskapen om moderaterna är större och många drar lika-med-tecken mellan alliansen och moderaterna och glömmer de små. MEN det var inte det vanligaste jag stötte på under alla mina intervjuer. Det jag stötte på allra mest var personer som på nästan VARJE punkt ansåg att ett eller annat parti hade bäst politik, och dessutom tyckte de att dessa frågor var viktigast. T.ex var det ofta jag mötte på folk som ansåg att moderaterna hade bäst politik för arbetspolitik, och de ansåg att det var den viktigaste frågan i deras val av vilket parti de ska rösta på. MEN på frågan vad de ska rösta på svarade att de skulle röstat på Socialdemokraterna. När man frågade varför så kunde svaret vara allt ifrån ”Jag är arbetare” till ”Man kan inte rösta på moderaterna, de går bara inte” och klassikern ”Det har jag gjort de senaste 30 åren”. På småpartierna så kom det fram att det bara inte ”går” att rösta på dem, då de är bara så fel…
Samma sak kunde man se då med SD, men frågan är om inte deras tid i riksdagen ändrat bilden av dem som ”det går inte att rösta på”. De är ju legitima nu, de har suttit i riksdagen. Steget för många att faktiskt rösta på SD har minskat, och kanske är mer ”ok” nu – så jag räds att SD kanske kommer mot 10% strecket i nästa val – det har inte samma ”fy-stämpel” att rösta på dem längre – de har ändrat bilden av sig själva – budskapet är detsamma.
Dessa inlärda röstningsmönster är något som skapar ett läge där människor röstar mer med hjärta än med hjärna, det irrationella styr mer än det rationella – och detta drabbar bägge sidor (”Man kan inte rösta på kommunister”).
Slutsats:
Vi lever inte i en perfekt värld där alla har perfekt information och agerar rationellt, och vi kan inte påtvinga rationellt beteende. Det bästa småpartierna kan göra är att krossa ”bilden” av partiet. Låt KD gå i Pride-paraden, låt Centerpartiet företrädas av Innerstadsfolk, låt Vänsterpartiet ha en partiledare som är känd anti-kommunist och ja – ni förstår principen.
En Socialkonservativs tankar 