Som en person som studerat förvaltningsrätt och själv arbetar i kommunal förvaltning så vet jag en del om mut och jävsbrott. Det tas upp hela tiden på mitt jobb, hur man hanterar det hela, och vad som faktiskt är att betrakta som en muta. Många har bilden av att det är bara en muta om man får någon form av påtryckningsmedel inför ett beslut. Men så är inte fallet. Lagen säger en sak, och kan vara rätt godtycklig då den inte är jätteprecis. Men praxis är rätt hård.
Nyligen var jag på en konferans där vi hade flera övningar om just jäv och mutbrott där jag faktiskt motsatte mig lite av det som sades för jag trodde verkligen inte att regelverket formellt var så hårt (så att det i mina öron faktiskt blev absurt).
Situationen som jag tog upp var denna. Låt oss säga att jag går ut med ett grabbgäng i Stockholms uteliv (inte hos bratsen på Stureplan utan något trevligt ställe av karaktären Brittisk pub). Vi har det jättetrevligt och börjar snacka lite jobb. Då säger en person runt bordet, en kompis kompis ”Ah, jag ska bygga en balkong själv. Du Micke ! Vet du vilka handlingar man ska skicka in då ?” och om jag då svarar och berättar vilka handlingar det är, så börjar det redan där vara i gränslandet till muta. Om jag så mycket som får en handfull jordnötter eller att han bjuder på nästa runda öl (laget runt) så har jag faktiskt mutats.
Det är inget pågående ärende, jag kommer inte handlägga ärendet eller ha med det att göra. Men denna kompis-kompis kommer söka lov i samma kommun som jag arbetar och jag har påverkat processen innan den ens har börjat. Detta är att betrakta som muta – i lagens striktaste bemärkelse. Detta framkom under konferansen. Självfallet får vi kakor och bullar ibland, men det delas ut i fika-rummet och till andra avdelningar – så kan man faktiskt hantera det utan att behöva slänga allt. Reglerna är jättehårda i kommunal förvaltning. Och om vi då tar denna bakgrund till Arkelsten som varit i media senast – men då får vi tänka att hon är politiker.
Fallet Arkelsten
DN skriver att ”M:s nya partisekreterare åkte på bjudresa med Shell. Därefter talade hon väl om oljebolaget i riksdagen. ”
SVD går ut ännu hårdare där Claes Sandgren går ut och drar slutsatsen ”Arkelstens ställning och hennes möjlighet att fatta beslut eller bedriva opinonsbildning som gynnar Shell med mera. Jag har ingen uppfattning om detta men vill påpeka att en riksdagsledamot – i likhet med till exempel en domare – har mycket små marginaler: utrymmet för att ta emot förmåner är mycket begränsat. ” – Reinfeldt välkomnar förövrigt en utredning om detta.
Men det vi inte får glömma är att hon knappast reste själv, så det är flera andra som ska utredas. Detta är inte första gången det händer, och heller inte den sista. Läs om andra mutresor här.
Med bakgrund till min erfarenhet ovan så tycker jag det verkar vara ett glasklart fall av muta. Om hon arbetar på t.ex Miljö & Stadsbyggnadskontoret i någon kommun där Shell hade en bensinmack så hade det varit glasklart. För självfallet blir man lite mer välvilligt inställd att hantera deras eventuella förehavande med kommunen. Som politiker däremot kan man resonera så att de är lobbyister för olika samhällsgruppers intressen. Men det finns ju gränser ! Att gå på mässa och ta emot plastpennor med logo av företag är en grej, att åka på resa utomlands med allt betalt är en annan.
Arkelsten själv kommenterar detta via sin blogg med en länk till moderaterna. Med att:
– Resan som uppmärksammas i dagens Expressen (27/10) var en studieresa som jag genomförde i mitt dåvarande uppdrag som riksdagsledamot och aktiv i miljö- och klimatfrågor. Min bedömning var och är att resan, seminariet och möjligheten att träffa studenter, forskare och politiker från hela världen gick inom ramen för mitt uppdrag som riksdagsledamot.
Det spelar ingen roll hur mycket hon lärde sig. Saken kvarstår att det var en bjudresa om mediernas rapportering stämmer.
Det Arkelsten skulle ha gjort, i mitt tyckte, är antingen att tackat nej till denna resa eller ha betalt allt ur egen ficka alternativt regeringen. Arkelsten ska inte stå i skuld till någon för denna resa. Den som är i skuld är icke fri – som en känd statsman en gång sa.