Enbart män som är viktiga i historien – Historieskrivningens feminism

Ebba Witt-brattström

Med glädje och stort intresse har jag uppmärksammat två historieskrivningsdebatter som pågår för närvarande. Jag börjar med Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattströms rapport om att historieboken är en manlig domän.

Två historieböcker och två läroböcker för gymnasiet är de böcker som dessa två professorer studerat för att komma till sin slutsats. (Vilket jag kan tycka är märkligt då jag inte fick ha färre än 5 böcker i min liknande studie om kommunismen i historieläroböcker då ”urvalet ska inte vara för litet”. )

Det Ohlander och Witt-Brattström kommer fram till är att det är 62 kvinnor och 930 män som namnges i dessa böcker, och att kvinnor ofta nämns som ett bihang till männen. De hävdar dessutom att historieskrivningen har ”sexistiska och förnedrande inslag”. De exemplifierar denna sexism med att först citera en lärobok:

”Om kejsarinnan Teodora berättas i en grundskolebok att hon före giftermålet med Justinianus arbetade på cirkus: ”I ett bejublat stripteasenummer låg hon naken på scenen, endast täckt av en hög med vetekorn, som två dresserade gäss åt upp.” Det är häpnadsväckande att möta sexistiska uttryck av denna art i läroböcker för skolan. ”

De avslutar med följande text:

Ann-Sofie Ohlander

”Vi har i dag en återkommande diskussion om självdestruktiva drag och handlingar hos framför allt flickor. 2005 uppgav 29 procent unga kvinnor i åldrarna 16–19 år (jämfört med sju procent unga män) att de kände ängslan, oro eller ångest. Man måste på allvar ställa frågan hur skolelever, flickor som pojkar, påverkas av att få historien presenterad som en aldrig ifrågasatt eller diskuterad manlig angelägenhet med traditionella manliga perspektiv, en historia som inte rymmer kvinnor och som dessutom har sexistiska och förnedrande inslag. ”

Ja, är det någon som överhuvudtaget kan ta dessa två professorer seriöst? Enligt dem så är anledningen till att kvinnor känner ängslan, oro, eller ångest, att kvinnor haft en underordnad roll historiskt sett och att historieläroböckerna avspeglar detta. Hoppsan, jag hade ju ingen aning om att de ångestfyllda, oroliga kvinnliga eleverna jag stött på är detta på grund av historien. Allt jag behöver göra är alltså att berätta om att ”kvinnor kan” och visa det i historien så är allt bra igen. Fantastiskt !

Seriöst dock, historien har dominerats av män. Like it or not, men det är fakta. Sen kan man alltid diskutera vad det är i historien som är viktigt att ta upp. Jag är av uppfattning att de historiska skeenden, personer, händelser o.s.v. som har haft påverkan på världen som vi lever i i idag är det som är viktigt. Genom historien kan vi förstå nutiden helt enkelt.

Då enbart män fick vara vetenskapsmän och filosofer är det naturligtvis svårt att finna kvinnliga exempel på vetenskapsmän och filosofer som betytt mycket i världshistorien före kvinnornas genomslag på detta område. Likaså med krig och kungar (som trots allt har format och påverkat vår värld oerhört mycket.).

En uppmaning till Witt-brattström och Ohlander: läs inte bara historia, försök FÖRSTÅ historien. Historien har varit sexistisk, kvinnan var ”underdånig” mannen och hade en underordnad roll. Att kvinnor var ”Put on God’s green Earth for Mans amusement” var vedertaget. Man måste förstå den tid som människorna levde i för att kunna beskriva den, oavsett om man själv tycker om det var rätt eller fel.

För övrigt, som historielärare vet jag betygskriterierna för historia, och Witt-Brattström & Ohlander hade fått ett svagt VG av mig. De vet att saker har hänt, men de förstår inte varför.

Read Full Post »

Modern konservatism – Min egen väg

Jag får ibland frågan vad socialkonservativ innebär, vilket är förståeligt. Men jag tänkte i detta inlägg inte så mycket berätta varför, utan snarare resonera kring konservatismen i Sverige idag. I tidningen Arena, 5 oktober 2008 diskuterades det om den ”nya konservatismen”. Elise Claeson var då en av rörelsens främsta förespråkare (skribent i bland annat SVD). Här förklaras det en hel del vad den Nya konservatismen faktiskt innebär, vilket ligger rätt nära mig själv.

I denna artikel (som är rätt insiktsfull) står det att den stora fighten i borgerligheten då (2008) stod mellan radikalindividualister och socialkonservativa. Men den nya konservatismen ska inte missförstås och likställas med det gamla. Den nya konservatismen är kritisk mot globaliseringen och för mycket individualism. ”

Det förklaras att det är en myt att konservatism är emot förändringar. Konservatism handlar snarare om att inte per definition anse att allt nytt är bra. För att exemplifiera detta så kan man använda allegorin att samhällsutvecklingen är en resa.  De icke konservativa ”moderna” människorna, det är dem som hoppar på första, bästa, snabba tåget de ser. De har ingen aning om tåget är prövat, säkert, eller om det ens når slutdestination – men det är nytt, flashight och låter bra. Gammalkonservativa tar det tåget som åkt på sträckan längst tid, medan en modern konservativ faktiskt kollar upp vilket som är det bästa alternativet, och utifrån detta väljer resa.

Värde, kärnfamilj o.s.v.

Detta med värdekonservatism, kärnfamiljen o.s.v. är kanske den del av konservatismen jag kan ha problem med. Det blir lätt så att myten om ”religiösa homofober =konservativa” blir till verklighet i omvärldens ögon. Det är också här jag har ett problem med mycket av konservatismen i Sverige.

Jag anser inte att staten ska gå in och styra människors tankar för mycket. Jag tycker det är fel att värdera människor utifrån etnicitet, sexualitet, familjerelation, trosuppfattning o.s.v. Att säga att en mamma-pappa-barn familj per definition är bättre än andra levnadsformer är felaktigt och inget staten ska syssla med. Här går jag lite emot vissa konservativa strömningar som gärna vill reglera varje del av en människas liv (precis som socialister).

Däremot tycker jag det är fel att utan kritiskt tänkande problematisera detta, såsom abort tex. Jag har läst en del rapporter som säger det ena, en del som säger det andra. Men jag tycker det är rimligt att faktiskt se verkligheten. Om det är så att ett barn mår bäst av att växa upp med en mamma och en pappa, ja då bör de ha första tjing, om det är så att näst bäst är två pappor/två mammor, då får de nästa tjing, och om det slutligen är så att växa upp med bara en förälder är tredje bästa, så har de nästa tjing. För allt är naturligtvis bättre än att inte växa upp utan föräldrar alls.

Det är egentligen samma sak med homovigslar som många opponerade sig emot p.g.a religiösa skäl, vilket jag även det tyckte var en felaktig väg att gå. Jag tyckte som jag alltid tyckt, att religion ska lämnas till de religiösa (inom lagens ramar). Detta var en fråga som kyrkan ska besluta, inte massa klåfingriga politiker. Men här var både socialister, nyliberaler, konservativa rätt eniga = vi har inte religionsfrihet i Sverige, staten bestämmer.

Statens roll

Så det är just detta område med värderingskonservatism som jag personligen har ett problem med. Då kanske en del av er tänker ”är killen liberal ?” och då kan jag svara er, Nej, verkligen inte. Liberalismen är den oansvarige väg att ta. ”Sköt dig själv och skit i andra”-ideologin är inget för mig. Staten har ett ansvar för deras medborgares välmående, en stark stat är därför en förutsättning. Nattväktarstaten är i mina ögon något förkastligt, men något som liberaler ofta för fram som ett ideal.

Socialkonservatismen idag ?

Socialkonservatismen är på frammarsch, vilket glädjer mig då jag är övertygad om att det är den bästa ideologin för Sverige. Mats Lindgren, VD för omvärldsanalysföretaget Kairos Future har under en lång period studerat vad dem runt 20 år har för värderingar politiskt. Detta har de gjort under många år. Han uttalar sig såhär ”Just nu är det mycket familj och socialkonservativa värderingar”. Lindgren förklarar detta med att värderingar går som i en pendelrörelse mellan olika riktningar. ”Dagens unga anser att det måste finnas något som är sant och värt att bevara. Visst finns det gråzoner men man kan inte vara onyanserat kritisk till allt. Det finns beständiga värden”.
Fram tills relativt nyligen har Kairos Future visat på en ökad liberalisering , men det har börjat vända nu och det märks tydligt enligt Lindgren. Detta är självklart glädjande för mig, även om jag tvivlar att pendeln hinner svänga tillräckligt innan valet.

Sen är frågan hur man väl ska agera när det väl är val, vilka ska få min röst och de som tycker som jag. Många för ofta fram Kristdemokraterna som ett alternativ, vilket kanske faller sig naturligt. Men kristdemokraterna har i mina ögon några problem:

1. Namnet = Förpackningen helt enkelt. Om det är de själva via okloka val av företrädare, eller oppositionen som förpackat partiet spelar ingen roll. Faktum är att partiet ses av många som en samling religiösa homofober, och det är inte en förpackning som är ett självklart val att rösta på för många (även om åsikter i annat överrensstämmer).
2. Stridigheterna i partiet → Det har kanske lagt sig nu då Hägglund och ”Verklighetens folk” vunnit över den gamla förbudsivern, men är segern permanent vunnen eller ej ? Time will tell.

Moderaterna däremot har gjort en kovändning med Fredrik Reinfeldt, de har gått ifrån ett högerliberalt parti till ett socialkonsevativt parti i mångt och mycket. Moderaterna före Reinfeldt skulle aldrig gått ut så hårt att stötta statens roll, utan de hade en extrme förkärlek för att tala om privatisering av, tja, ja allt. Privatisera allt, sänk skatterna och allt är löst. Men det nya partiet ligger betydligt närmare det socialkonservativa än det nyliberala, vilket glädjer mig.

Så oavsett hur valet går inom blocket så har borgerligheten en relativt stark socialkonservativ röst idag. Men sen är det upp till valdagen att se om denna röst får makt bakom orden, eller bara är en gnällig röst i korridoren.

Read Full Post »