Naiv tro på ”Budskapet” ger sämre siffror

Sådär, det har varit ett tag sen jag skrev här på bloggen – men det är glädjande att se att så många fortsätter besöka, och att nya tillkommer. Anledningen till att jag skrivit så lite är att det varit semester, och det händer en del i livet. Jag har bytt jobb, jag jobbar numera för Stockholm Stad – där jag har en rätt viktig roll i förnyelsearbete och omorganisering – vilket kraftigt begränsar min tid att tänka på något annat än jobb. MEN det finns en sak som jag tänkt på en hel del den senaste tiden, och som jag faktiskt började skriva en post om (denna post) och det är partiernas kamp för överlevnad och deras naiva tro om ”Budskap”.

 Jag har säkert skrivit om detta innan, men det tåls att upprepas, överdriven tro på ledaren och budskapet ger sämre siffror. Partier som har en ideologi, eller framtoning, som inte delas av befolkningen kommer självklart att hamna under riksdagsspärren förr eller senare. Men jag tror inte det är den stora faktorn i det dalande stödet för småpartierna. Jag kommer ihåg en briljant artikel för några år sedan skriven av socialdemokraten Lars Stjernkvist som drog slutsatsen att om man bara ser till vad partierna tycker, vad de har för ”åsikter”, så skulle KD ligga runt 15 %. Vet även att vissa undersökningar utgår ifrån ”potentiellt stöd” och ”reellt stöd”, där det potentiella stödet för småpartierna är avsevärt högre, de får kanske bara hälften av deras potentiella stöd. Så det handlar alltså inte om partiernas budskap.

 Vad handlar det då om ? Förmedlingen av budskapet kanske ? Ja här kanske finns en del att förbättra, men oavsett hur mycket man bankar fram ett budskap så är det sällan det lyckas att verkligen få genomslagskraft. Den enda jag kan påminna mig om som verkligen lyckats är moderaternas begreppsbyte, där de slutade tala om ”arbetslöshet”, utan talade mer om ”utanförskap” och på så sätt så fick de fram sitt budskap och lyckades ta rollen som ett ”borgerligt arbetarparti”. Men annars är det extremt svårt – anledningen till detta är enligt mig beroende på inbyggda förutfattade meningar format av årtionden av socialdemokratiskt styre och värderingar. Dessa förutfattade meningar är något som partierna jobbar med att tvätta bort, vilket jag tror är viktigare än att komma med ”nya” budskap och förnyelse.

Med resonemanget att många t.ex. har då en grundtanke av typen:

  ”Det spelar ingen roll hur mycket KD talar om jämställdhet, mänskliga rättigheter och helt plötsligt börjar tala om abort.. vi vet alla att egentligen är de religiösa homofobiker hela högen !”

”Centerpartiet börjar snacka om tillväxt, vad vet de om det egentligen? De är ju bönder hela högen, och de är ju egentligen smygsossar”.

Det är självkart så att en annan faktor är att de stora partierna äter upp de små, och de små måste på något sätt lysa starkare, men frågan är om det är möjligt så länge de förutfattade meningarna regerar – oavsett vilket parti.

 Erfarenhet från SKOP

 Jag jobbade under en period för SKOP där jag bland annat gjorde väljarbarometer. Det man vanligen får se på nyheterna är ”Stödet för parti Y har minskat med 2,3%”, och that’s it – ingen mer information. Men väljarbarometern är mycket mer komplex, där ställs frågor såsom ”Vilket parti tycker du har bäst politik för… Skola… vård… skapa arbete… ” o.s.v. Massa politiska frågor för att kunna stämma av vad man tycker, och vad man röstar.

 Visst jag stötte ofta på personer som på frågan ”Kommer du rösta på alliansen, eller de rödgröna” svarade ”alliansen” och på följdfrågan ”Vilket parti tänker du rösta på” svarade ”Alliansen”, då fick man vänligt förklara att alliansen består av flera partier – varav följdsvaret blev ”Ja just ja, men det är ju Moderaterna”.

 Kunskapen om moderaterna är större och många drar lika-med-tecken mellan alliansen och moderaterna och glömmer de små. MEN det var inte det vanligaste jag stötte på under alla mina intervjuer. Det jag stötte på allra mest var personer som på nästan VARJE punkt ansåg att ett eller annat parti hade bäst politik, och dessutom tyckte de att dessa frågor var viktigast. T.ex var det ofta jag mötte på folk som ansåg att moderaterna hade bäst politik för arbetspolitik, och de ansåg att det var den viktigaste frågan i deras val av vilket parti de ska rösta på. MEN på frågan vad de ska rösta på svarade att de skulle röstat på Socialdemokraterna. När man frågade varför så kunde svaret vara allt ifrån ”Jag är arbetare” till ”Man kan inte rösta på moderaterna, de går bara inte” och klassikern ”Det har jag gjort de senaste 30 åren”. På småpartierna så kom det fram att det bara inte ”går” att rösta på dem, då de är bara så fel…

 Samma sak kunde man se då med SD, men frågan är om inte deras tid i riksdagen ändrat bilden av dem som ”det går inte att rösta på”. De är ju legitima nu, de har suttit i riksdagen. Steget för många att faktiskt rösta på SD har minskat, och kanske är mer ”ok” nu – så jag räds att SD kanske kommer mot 10% strecket i nästa val – det har inte samma ”fy-stämpel” att rösta på dem längre – de har ändrat bilden av sig själva –  budskapet är detsamma.

 Dessa inlärda röstningsmönster är något som skapar ett läge där människor röstar mer med hjärta än med hjärna, det irrationella styr mer än det rationella – och detta drabbar bägge sidor (”Man kan inte rösta på kommunister”).

 Slutsats:

 Vi lever inte i en perfekt värld där alla har perfekt information och agerar rationellt, och vi kan inte påtvinga rationellt beteende. Det bästa småpartierna kan göra är att krossa ”bilden” av partiet. Låt KD gå i Pride-paraden, låt Centerpartiet företrädas av Innerstadsfolk, låt Vänsterpartiet ha en partiledare som är känd anti-kommunist och ja – ni förstår principen.

 Detta tror jag har mer effekt än att komma med nya budskap, som bara ses som en dimridå för ”vi vet ju alla hur de är, egentligen.”

Read Full Post »

Valpanik från KD

Kort kommentar idag om KD och det media skriver angående ett eventuellt namnbyte. Lösningen presenteras av en man som i SVT uttalade sig på rätt förnedrande sätt om homosexuella och har fått finna sig i politisk kyla (då bland annat valberedningen har placerat honom lågt på listan samt Hägglund själv uttalat viss skepsis). Jag talar förståss om Sacrédeus. Hans anhänge hävdar, självfallet, att så är inte fallet. Alla gillar och tycker precis likadant i partiet. Men KD har haft en kamp mellan religiös höger och konservativ höger med mindre religiösa förtecken. En kamp som såg vunnen ut av den icke-konfessionella sidan.

Nu ska de förutsättningslöst lyfta upp frågan om partiets förnyelse, och ett förslag av denna starka profil är alltså att byta namnet till, enligt Expressen,
”Familjepartiet kristdemokraterna”. Eller varianten Kristdemokraterna Frihetspartiet som DN tar upp. SVD utvecklar mer.

Alltså. Partiet har ett problem att många inte kan tänka sig att rösta på dem då det har ett snävt namn, med ordet KRIST.. Detta innebär för många då att ”Jag är inte kristen/troende, alltså kan jag inte rösta på dem”. Fine. Så lösningen på detta problem är att snäva in det ännu mer? Nu ska man inte bara vara kristen, utan man ska även gilla alternativt vara en ”familj” också. Jag är av uppfattningen att goda och bra regeringspartier ska ha en politik för allt, inte bara ett område. Nej, detta verkar vara hemsk valpanik in absurdum.

KD får gärna byta namn, visa upp partiets humanistiska värderingar utan att sätta etikett på dem, ändra partiets karaktär så att inte folk stöts bort p.g.a religion. Om folk som går med i ett ”kristet” partiet just p.g.a att de är kristna kommer det att ske en förstärkning av denna falang, och stereotypen om KD, obefogat, förstärks ytterligare,

Men jag tror vi kommer se många sådana här panik-artade aktioner i Sverige nu, näst ut är säkert Vänstern eller Centerpartiet som säkert vill ändra. Eller vill kanske Mona förnya (s) genom att döpa om dem till ”Snällpartiet”, eller ”VTSD-P” = Vi tycker som du partiet .

Read Full Post »

Sverigedemokraterna – och Svenskarna

Så då är Sverigedemokraterna i regeringsställning, samtliga småpartier på högerkanten har minskat i storlek. Kampen om mittenväljaren blir tuffare och vi har en borgerlig minoritetsregering. Hotet med vänsterpartistiska ministrar ser ut att vara avvärjt, men en ännu värre verklighet har besannats. Ett främlingsfientligt parti med rötter i Bevara Sverige Svenskt-rörelsen. Men är då svenskarna främlingsfientliga, eller varför röstar de som de gör ? Jag tror att det är mer ett misstroendevotum mot etablissemanget och demokrati som helhet. Tröghet är ett demokratiskt kännetecken, likaså rättssäkerhet. I en utredning/rapport Från Peera angående svenskarnas kulturella värden, 2010, finns det en hel del intressant läsning om vem svensken egentligen är.

Så istället för att gå in i lynchmobben mot SD och dess anhängare tänker jag försöka nyansera, precis som jag gjort tidigare i mina poster rörande SD. I denna post då se vem ”svensken är”.

När svenskarna får ta fram deras topp 5 personliga värderingar så kommer Ärlighet, Familj, Humor, ansvarstagande och medlidande med på listan. Förändringar är att rättvisa och vänskap har bytts ut med ansvarstagande och respekt.

De klassiska socialistiska slagorden på valaffischer har alltså förlorat sin plats för mer traditionella värderingar. Rapporten menar, något förenklat, att allmänhetens nytta nedvärderas för den innersta cirkeln, en själv och familjen. Det finns enbart marginella skillnader om man frågor en man/kvinna, privat/offentligt anställd.

När det gäller vad ”svensken” värderar högst i samhället:

Då  är yttrandefrihet det absolut viktigaste. Andra positiva värden är fred, miljömedvetenhet, demokratisk process och mänskliga rättigheter. Med detta i bakhuvudet kan man förstå konflikten många känner och som uttrycks i media. Eller som initativtagaren till protesten på Sergels torg mot SD sade på TV. ”Självklart ska de har ätt att säga vad de tycker (red: yttrandefrihet), men de är ju rasister” .

D.v.s Yttrandefrihet är helig, men samtidigt om man inte är demokrat eller respekterar mänskliga rättigheter bör man hålla tyst. Detta är en väldigt kort sammanfattning av denna rapport, som jag reckomenderar att ni kollar igenom då den faktiskt ger en hel del intressanta tankar.

Vad kan detta förklara om SD?

Som jag skrev tidigare så kan dessa attityder förklara svenskens attityd mot SD idag som i helhet är en tuff strid mellan de som tycker man ska trycka ner SD:s yttrandefrihet p.g.a att deras åsikter är fel, de som tycker att de ska ha regeringsmakt, inflytande etc, och respektera demokratiska val. Samt slutligen de som tycker SD ska få yttrandefrihet, säga vad de vill.. men egentligen inte. Svensken har även, enligt denna rapport, gått från ett mer kollektivistiskt tänkande till ett mer individuellt perspektiv där man ser på sig själv och de allra närmaste först. Detta är kanske ett resultat av borgerligt styre, att 80-talister gjort sitt intryck på ”samhällsandan” eller någon annan förklaring. Men det innebär, trots allt, att man är ”sin egen lyckas smed”. Då finns det säkert vissa som gör kopplingen:

Tes: Man skapar sin egen lycka och rikedom -> Deras verklighet: Invandrare är fattiga och går på socialbidrag -> Konklusion, Invandrare är fattiga och går på socialbidrag för att de inte vill skapa sin egen lycka, de är nöjda med att vara det dem är.

 Detta är en väldigt felaktig bild, men en som jag stött på rätt ofta då jag diskuterat politik, följt bloggar och twittrar. Men jag tror att denna syn är på väg att förändras. Även om jag anser att man är sin egen lyckas smed, så får man acceptera att det finns spelregler, och dem är inte lika för alla. Vissa har sämre utgångsläge och behöver få stöd för att spela på lika villkor. SD:s lösning är att sparka på dem som har dåligt utgångsläge, medan jag hävdar att det bästa är att (precis som i golfen) ge dem handikapp så de kan spela på lika villkor.

Read Full Post »

Topp-Politiker – Overklighetens folk (tyvärr)

Rubriken på denna post kanske får en del att ropa ”socialist!” eller liknande, men nej det är inte en mental härdsmälta som inträffat utan snarare en liten observation. Det är valtider nu, jag skolas in i nya jobbet, har massa möten med bostadsrättsföreningen där jag är ekonomiskt ansvarig och ledamot, så jag har inte haft tid att uppdatera bloggen något. Men idag känner jag ett starkt behov.

DN, SVD och flera medier har gjort sina granskningar av politikers bakgrund, och det finns en sak som är slående. Många är lågutbildade, och flera av dem har ingen arbetslivserfarenhet utanför politiken. Självklart lär man sig mycket genom politiken, det är inte det jag menar. Men det är en helt annan arbetsmarknad och verklighet än vad som gäller för de allra flesta människor. Tillåt mig exemplifiera genom att ta upp jobb som de olika partiledarna har haft SOM INTE har med partiet eller andra direkt politiska organisationer att göra(Såsom värnpliktsrådet, Saco, LO o.s.v): (OBS: Detta behöver inte betyda att det är ALLT det har gjort, enbart all info jag kan få fram)

Fredrik Reinfeldt
* 1986- 1987 Skandinaviska Enskilda Banken in Täby

Maud Olofsson
* Styrelseledamot i Föreningsbanken i Umeå
*1994 Koordinator för landsbygdsfrågor, Länsstyrelsen Västerbottens län

Göran Hägglund
* 1998-1990 försäkringskonsult för WASA Liv.
* 1990-1991 – Placeringsrådgivare Alfred Berg, Fondkommissionär

Jan Björklund
1982-1993 – Karriärsofficer i Armén

Maria Wetterstrand
* Arbetat bland annat som Krönikör, projektledare har en magister i biologi

Mona Sahlin
*1998 Rektor på Förbundsskolan Bommersvik
1995-1998 – Egen Företagare
1964 – grundar Svenska barbieförbundet

Lars Ohly
1976 – Spärrvakt på SJ, sedan Tågvakt (Är utbildad konduktör)
1994 – Tjänstledig från SJ för att vara partisekreteare.

Om vi då sammanfattar detta, så är det (med undantag för Ohly och Björklund) personer som inte direkt kännt av arbetsmarknaden och det liv som ”Verklighetens Folk” lever. Jag säger inte att detta är något ont, egentligen. Det är kanske detta som behövs för att kunna vara en duktig politiker ?

Men är det ändå inte märkligt att man kan leva ett helt liv, nästan, och enbart vara politiker ? Helt plötsligt förstår jag varför folk gillade att Fridolin hoppade av politiken för att ”få jobba på riktigt”.

Read Full Post »

Kommunernas slöseri – En lösning på problemet ?

Hittills så har jag nästan uteslutande skrivit artiklar där jag kommenterar något, då det fallit sig mest naturligt. Men idag blir det lite annorlunda – då jag befinner mig hemma i Skåne. På datorn så hittade jag ett dokument som jag skrev för lite mer än ett år sedan, tankar jag hade då om vad jag skulle vilja förändra. Med lite tur så kommer jag få möjlighet någon gång att påverka detta. Nedan så postar jag det mest genomtänkta förslaget. Det är inte perfekt, och det var enbart en tanke jag hade innan jag började beläsa mig mer på kommunal förvaltning. (Det talades en del om detta i senaste Agenda också).

Oansvariga kommuner/landsting – Om finanskrisen

Min bild av Sveriges kommuner och landsting är att det finns väldigt många som agerar kortsiktigt, oansvarigt och på många sätt rent utav idiotiskt. Anledningen till detta är enkel, det är tillåtet! Väldigt få av de svenska kommuninvånarna tror jag har någon aning om vem som styr deras kommun, och vad dem spenderar pengar på. Ointresset verkar i mina ögon stort, och då är det självklart att insynen, kontrollen, och intresset för vad politikerna spenderar pengar på är lågt och därmed deras möjligheter stora. Det är säkerligen därför PBL och liknande beslut/bestämmelser som reglerar kommuners ansvar ofta ger kommunerna ett ansvar över tid som sträcker sig längre än mandatperioden. Kommuner skall helt enkelt tvingas att ha ett långt perspektiv och ta ansvar.

Mitt förslag har inspirerats, tro det eller ej, av en brittisk satir från 80-talet, där man drev med ”local councils” och deras inneffiktivitet. I denna satir så gavs ett förslag hur man kunde radera problemen med dessa kortsiktiga kommunala projekt som bara är slöseri med skattebetalarnas pengar. Förslaget har sedan jag först såg programmet för flera år sedan grott och skapat en bild av hur det skulle fungera i verkligheten.

Det finns säkert en del av er som kommer säga ”är det inte så redan”, och visst, till viss grad finns en form av kontroll – men detta är ett ytterligare steg i detta.

Förslaget är som följer. Varje kommun måste inför varje större investering/projekt eller större utgifter presentera krav på vad som behöver infalla för att projektet/investeringen skall anses vara väl utfallen, som skall godkännas av partistyrelsen och även noteras i regionen/Landstinget. T.ex en fiktiv kommun väljer att spendera 15 miljoner på en ny ishall.

Ishallen Björnen

Kostnad: 15 miljoner
Byggnation klar: 2010: Mars

Beräknad intäckt 2010: 630.000 kr.

Antal dagar per år med aktivitet : 40

Det ovan är en väldigt förenklad modell, men det skulle då göra det möjligt att bedömma projekt, och utvärdera dem. Blev det som kommunen ville ?. Detta skall sedan sammanställas varje år, och presenteras i rapport. Jag kan mycket väl tänka mig att aftonbladet och media gärna hade velat presentera detta i tidningar med rubriken ”Dessa är de bäst styrda skånska kommunerna- och de sämsta”. Kommunledningen hade då tvingats ta större ansvar, och deras agerande hade fått konsekvenser. Det säger sig självt att en kommun där 90% av projekten anses vara misslyckade, knappast är väl styrda…

Read Full Post »

Modern konservatism – Min egen väg

Jag får ibland frågan vad socialkonservativ innebär, vilket är förståeligt. Men jag tänkte i detta inlägg inte så mycket berätta varför, utan snarare resonera kring konservatismen i Sverige idag. I tidningen Arena, 5 oktober 2008 diskuterades det om den ”nya konservatismen”. Elise Claeson var då en av rörelsens främsta förespråkare (skribent i bland annat SVD). Här förklaras det en hel del vad den Nya konservatismen faktiskt innebär, vilket ligger rätt nära mig själv.

I denna artikel (som är rätt insiktsfull) står det att den stora fighten i borgerligheten då (2008) stod mellan radikalindividualister och socialkonservativa. Men den nya konservatismen ska inte missförstås och likställas med det gamla. Den nya konservatismen är kritisk mot globaliseringen och för mycket individualism. ”

Det förklaras att det är en myt att konservatism är emot förändringar. Konservatism handlar snarare om att inte per definition anse att allt nytt är bra. För att exemplifiera detta så kan man använda allegorin att samhällsutvecklingen är en resa.  De icke konservativa ”moderna” människorna, det är dem som hoppar på första, bästa, snabba tåget de ser. De har ingen aning om tåget är prövat, säkert, eller om det ens når slutdestination – men det är nytt, flashight och låter bra. Gammalkonservativa tar det tåget som åkt på sträckan längst tid, medan en modern konservativ faktiskt kollar upp vilket som är det bästa alternativet, och utifrån detta väljer resa.

Värde, kärnfamilj o.s.v.

Detta med värdekonservatism, kärnfamiljen o.s.v. är kanske den del av konservatismen jag kan ha problem med. Det blir lätt så att myten om ”religiösa homofober =konservativa” blir till verklighet i omvärldens ögon. Det är också här jag har ett problem med mycket av konservatismen i Sverige.

Jag anser inte att staten ska gå in och styra människors tankar för mycket. Jag tycker det är fel att värdera människor utifrån etnicitet, sexualitet, familjerelation, trosuppfattning o.s.v. Att säga att en mamma-pappa-barn familj per definition är bättre än andra levnadsformer är felaktigt och inget staten ska syssla med. Här går jag lite emot vissa konservativa strömningar som gärna vill reglera varje del av en människas liv (precis som socialister).

Däremot tycker jag det är fel att utan kritiskt tänkande problematisera detta, såsom abort tex. Jag har läst en del rapporter som säger det ena, en del som säger det andra. Men jag tycker det är rimligt att faktiskt se verkligheten. Om det är så att ett barn mår bäst av att växa upp med en mamma och en pappa, ja då bör de ha första tjing, om det är så att näst bäst är två pappor/två mammor, då får de nästa tjing, och om det slutligen är så att växa upp med bara en förälder är tredje bästa, så har de nästa tjing. För allt är naturligtvis bättre än att inte växa upp utan föräldrar alls.

Det är egentligen samma sak med homovigslar som många opponerade sig emot p.g.a religiösa skäl, vilket jag även det tyckte var en felaktig väg att gå. Jag tyckte som jag alltid tyckt, att religion ska lämnas till de religiösa (inom lagens ramar). Detta var en fråga som kyrkan ska besluta, inte massa klåfingriga politiker. Men här var både socialister, nyliberaler, konservativa rätt eniga = vi har inte religionsfrihet i Sverige, staten bestämmer.

Statens roll

Så det är just detta område med värderingskonservatism som jag personligen har ett problem med. Då kanske en del av er tänker ”är killen liberal ?” och då kan jag svara er, Nej, verkligen inte. Liberalismen är den oansvarige väg att ta. ”Sköt dig själv och skit i andra”-ideologin är inget för mig. Staten har ett ansvar för deras medborgares välmående, en stark stat är därför en förutsättning. Nattväktarstaten är i mina ögon något förkastligt, men något som liberaler ofta för fram som ett ideal.

Socialkonservatismen idag ?

Socialkonservatismen är på frammarsch, vilket glädjer mig då jag är övertygad om att det är den bästa ideologin för Sverige. Mats Lindgren, VD för omvärldsanalysföretaget Kairos Future har under en lång period studerat vad dem runt 20 år har för värderingar politiskt. Detta har de gjort under många år. Han uttalar sig såhär ”Just nu är det mycket familj och socialkonservativa värderingar”. Lindgren förklarar detta med att värderingar går som i en pendelrörelse mellan olika riktningar. ”Dagens unga anser att det måste finnas något som är sant och värt att bevara. Visst finns det gråzoner men man kan inte vara onyanserat kritisk till allt. Det finns beständiga värden”.
Fram tills relativt nyligen har Kairos Future visat på en ökad liberalisering , men det har börjat vända nu och det märks tydligt enligt Lindgren. Detta är självklart glädjande för mig, även om jag tvivlar att pendeln hinner svänga tillräckligt innan valet.

Sen är frågan hur man väl ska agera när det väl är val, vilka ska få min röst och de som tycker som jag. Många för ofta fram Kristdemokraterna som ett alternativ, vilket kanske faller sig naturligt. Men kristdemokraterna har i mina ögon några problem:

1. Namnet = Förpackningen helt enkelt. Om det är de själva via okloka val av företrädare, eller oppositionen som förpackat partiet spelar ingen roll. Faktum är att partiet ses av många som en samling religiösa homofober, och det är inte en förpackning som är ett självklart val att rösta på för många (även om åsikter i annat överrensstämmer).
2. Stridigheterna i partiet → Det har kanske lagt sig nu då Hägglund och ”Verklighetens folk” vunnit över den gamla förbudsivern, men är segern permanent vunnen eller ej ? Time will tell.

Moderaterna däremot har gjort en kovändning med Fredrik Reinfeldt, de har gått ifrån ett högerliberalt parti till ett socialkonsevativt parti i mångt och mycket. Moderaterna före Reinfeldt skulle aldrig gått ut så hårt att stötta statens roll, utan de hade en extrme förkärlek för att tala om privatisering av, tja, ja allt. Privatisera allt, sänk skatterna och allt är löst. Men det nya partiet ligger betydligt närmare det socialkonservativa än det nyliberala, vilket glädjer mig.

Så oavsett hur valet går inom blocket så har borgerligheten en relativt stark socialkonservativ röst idag. Men sen är det upp till valdagen att se om denna röst får makt bakom orden, eller bara är en gnällig röst i korridoren.

Read Full Post »

Rapport om Förtroendet för Partierna – Borgerlighetens starka frågor.

I en rapport om Förtroendet för partierna i specifika områden så hoppar medierna på rätt skarpt om att S sjunker på alla områden. Denna hemliga, mystiska undersökning presenteras dessutom i pdf-format på SVT.se. Det målas upp ett krisscenarion för centern och KD som inte har stöd i något enligt media. Men vid en närmare koll på undersökningen ser vi intressanta fenomen och jag tänkte här utifrån denna undersökning visa borgerligheten. (även DN skriver om detta)

PDF-filen

Moderaterna

Moderaterna med Borg och Reinfeldt i spetsen är naturligtvis det mest dominerande partiet av de borgerliga överlag, men det finns områden där de har starkast förtroende i alliansen. Det blir väldigt tråkigt att bara rabbla upp massa statistik. Så jag försöker i textform presentera det hela.

Det framgår att störst förtroende för moderaterna i Sverige finns när det gäller skatter, svenska ekonomin, lag och ordning, kärnkraft och EU-frågor. Att EU-frågor är stort förtroende är inte konstigt, mycket draghjälp p.g.a ordförandeskapet. Men på arbetslöshetsfrågan fortsätter kampen, 35% mot 34% för socialdemokraterna. Det är kniven på strupen för arbetslöshetsfrågan.

Folkpartiet

Folkpartiet, det är säkert inga överraskningar här Skolan där har befolkningen störst förtroende för FP. I andra frågor är de med och har förtroende hos folket, men det är just i denna fråga som folkpartiet profilerat sig och skapat förtroendekapital mot de rödgröna.

Folkpartiets hårda linje mot skolan, ordning och reda, lag och ordning verkar gå hem och ge dem stort förtroende. Ränderna går aldrig ur. När jag började intressera mig för politik så sa min far (född 1945) ”Då skall du väll bli folkpartist ? Det är ju alla lärare?”. Ränderna verkar inte gå ur. Lärarpartiet finns, glädjande nog, kvar.

Centerpartiet

Centerpartiet profilerar sig som näringslivets parti, med stort miljöintresse. Men trots detta så är det moderaterna som förtroendet är störst för bland de borgerliga angående miljön. Men det finns inget område där centern är den ”starka borgerliga rösten”, där förtroendet är störst för dem. Vilket kan vara förståeligt, näringslivet är en klassisk moderat fråga.

Centerpartiet är starkast på landsbygden som jag förstått det, men trots det verkar de satsa på att förlora dessa väljarskaror genom att inte betona miljö, lantbruk etc tillräckligt. Eskil Erlandsson gör enligt min mening ett bra jobb, och är förtroendeingivande. Får se vad som händer på detta område, men jag tycker mig se att Carlgren syns mer och mer nu. Kanske Centern börjar prata miljö nu ?

Kristdemokraterna

Göran Hägglund med sitt KD har profilerat sig som familjepartiet, de som bryr sig om familjen och de gamla. Enligt denna undersökning så har denna profilering lyckats väl. KD är utmanaren mot Socialdemokraterna i Barnomsorg (dock i kraftigt underläge, 12% mot 34%), Sjukvård (12% mot 29%). Men på familjepolitik är det betydligt jämnare 16 % för KD 22% för sossarna.

KD fortsätter alltså att vara det partiet som ”bryr sig”, om de gamla, om barnen, om familjerna. Det är där deras kärnfrågor ligger, och de verkar få ett förtroende i dessa frågor. De har störst förtroende av alla de borgerliga partierna i dessa frågor, vilket självfallet är bra. Detta visar att det är fyra partier som styr landet, med olika profilfrågor och därmed olika grad av förtroende.

Alliansen som helhet

Alliansens partier har lyckats olika bra att profilera sig i sina hjärtefrågor, centerpartiet är det partiet som i mina ögon har lyckats minst. Men mycket kan ha att göra med SAAB affären och liknande att just nu är detta förtroende lågt. Men allt handlar i slutänden om vilka som blir valfrågorna, och här har alliansen profilerat sig väl och bör kunna ta röster.

Den stora kampen är arbetslöshetsfrågan, om det är en valfråga så kommer det bli stenhårt då förtroendet för borgerlighetens kämpe mot de rödgrönas kämpe är nästintill detsamma.

Denna undersökning får man ta med en nypa salt, och det är faktiskt valfrågorna, det som engagerar väljarna som avgör. Om det kommer vara skoldebatten, då kommer vi efter nästa val att se ett stort folkparti. Om det blir familjepolitik och barnomsorg så kanske KD blir ett av de större borgerliga partierna. Det är inget vi kan sia om idag hur valresultatet kommer att bli. Men startfältet är redo för striden, positionerna markerade och alla vet vad de skall göra.

Read Full Post »

Respons på Sverigedemokraternas försvar

Sverigedemokraternas uppmärksammade inlägg i debatten för några veckor förlöjligades och krossades av media och professorer. Tonen var att SD är dumma, och dumma människor skall man inte ta seriöst. Jag försökte att bemöta mycket av det som de säger sakligt, och det skall jag även nu göra. Jag har haft möjlighet att ta del av SD:s försvar av deras synpunkter (finns på deras hemsida) och jag har med kritiska ögon försökt granska deras försvar nu.

Det första jag vill säga är att jag är alltid skeptisk till statistiska undersökningar, vilket SD lägger mycket vikt i för att stödja deras synpunkter. Statistiska undersökningens utforming är oerhört viktigt för resultatet. Jag skulle kunna förklara hur jag menar långt och länge, men jag väljer istället att länka ett youtubeklipp till en av mina favoritserier genom tiderna, yes Minister, där de förklarar hur opinionsundersökningar går till.

Ha ovan länkade youtubeklipp i åtanke då ni läser mina tankar om SD:s försvar och undersökningar.

Allmänna försvaret

Rent allmänt så talar SD om att deras synpunkter om hur muslimer är gäller för majoriteten av muslimer, medan de som är emot SD visar att det finns de som inte är såsom SD säger. Men de minoriteter som är humanister, västerländska i synsättet o.s.v är inga som SD ser som ett hot, utan den stora majoriteten som förkastar humanism, människovärdet o.s.v. Muslimerna föder mer barn och de kommer därför på sikt vara mer i antal än svenskarna och därmed kommer den ”svenska kulturen” att dö.

Argumenten håller säkert i viss grad. Oavsett om man vill det eller ej så har det västerländska tankegodset sin bakgrund i kristendomen. Värdegrunden har formats genom Katolska kyrkan, Luther o.s.v. som hela tiden har haft den ”barmhärtige” som idealet. Vi kan kalla oss sekulära idag om vi så vill, men tankegodset finns kvar, och detta tankegods kommer inte med modersmjölken hos dem som inte växer upp i väst. Men sedan om majoriteten av muslimer är emot människovärdet eller humanism det är en annan femma som jag inte har någon fakta om, och inte heller SD och då bör man inte uttala sig om hur det är.

Statistiken som bevisar att muslimer vill ha fundamentalism

Det finns flertalet undersökningar som SD försöker bevisa att Musimer är fundamentalister, en av dem är i bokform (och jag har inte lyckats fått tag i den) men en annan är gjord av ICM och kan finnas på deras hemsida (Direktlänk)

När jag ser denna fråga så tycks jag märka att när jag kommer till frågan om Sharialager skall införas i Storbritannien eller ej så har jag en viss sinnesstämning av ”vi och dom”, där en ”Britt” är Vit och icke muslimsk, man blir alienerad av frågorna.

Majoriteten av de tillfrågade muslimerna tycker att de har blivit mer ”alienerad” fårn det brittiska samhället och det västerländska det senaste året. (Alienerad kan enkelt förklaras med ett Vi och Dom, de är inte en del av England utan en egen grupp) Likaså så tror muslimerna som tillfrågats att det är mer fundamentalism hos muslimer då än innan. Så vid det här stadiet har frågorna lett fram till att man diskuterar om muslimer är britter eller ej. Och så kommer käftsmällen.

”Do you think that relations between Muslims and white, British people are getting better or getting worse?”

Frågan kanske inte låter så ofarlig. Men sätt den i ett sammanhang och tänk på vad det faktiskt står. Hur hade du som boendes i ett annat land i flera generation kanske t.om få höra frågan ”Tror du att relationen mellan muslimer och vita, brittiska invånare blir bättre eller ej”. Detta är en väldigt luddig fråga. Men det är en polaritet. Muslimer är inte Britter, därför att Britter de är Vita och icke-muslimer per definition.

Verkligheten, en Minoritet av brittiska muslimer.

Nästa fråga är om möjligt ännu mer vinklad. Frågan som ställs är ”vilken åsikt är närmast din egen”. Och alternativen man har är:

” Västerländska samhället är dekadant och omoraliskt och muslimer skall försöka bringa det till ett slut, om nödvändigt med våld”

Eller

”Västerländska samhället kanske inte är perfekt men muslimer som lever i det skall leva i det och inte försöka bringa det till ett slut”

Samt att man kan vägra.

Ja, återigen här. Finns inget alternativ ”Jag är nöjd med samhället här” eller ”Jag anser att samhället inte är perfekt, men man skall försöka förändra det på demokratiska vägar” eller liknande.

För en muslim finns det alltså två alternativ. Antingen förstör man det västerländska systemet med våld, eller så gör man inget… Heder till muslimerna som dock tar åsikten att låta samhället vara (80%).

Det följer ännu mer vinklade frågor som verkligen sätter in en i en negativ stämning där bland annat 96% anser att muslimerna som gjorde terror-attacken i London gjorde fel. Enbart 1% var positiva.

Sen i slutet efter alla dessa frågor kommer frågan om Sharialagar i England. Som dessutom inte är för hela Storbrittanien utan säger om ” areas which are pre-dominantly Muslim”. Vilket jag tolkar som att man skulle kanske ha Sharialagar i Rosengård, Tensta, Rinkeby då det är mest muslimer där. C:a 40% för 40% emot.

Denna undersökning var väldigt vinklad med frågor som i mina ögon är väldigt fel ställda som leder undersökningen i en riktning. Att SD tar allvar på denna förstår jag, för de kan finna de enskilda frågorna som stödjer deras teser, men om man ser helheten så tror jag inte man har något att oroa sig för.

En annan rapport de hänvisar till är Living apart together från 2007 som jag även har läst.

Snittet är att 59% av muslimerna vill leva under brittisk lag, 28% vill leva under Sharia. Sen att man vill betyder inte att man skall göra allt för att få det. 36% av 16-24 åriga muslimer tycker att om en muslim konveterar skall han straffas med döden. (Det kan i och för sig vara oroande). 13% av de unga uttalar sig positivt om Al-Qaeda. Men det betyder inte nödvändigtvis om att de gillar allt de gör. Men muslimerna i Storbrittanien vill integreras 60% av dem vill ha deras barn i mixade skolor. 59% anser att de har mer gemensamt med icke-muslimer i Storbrittanien än muslimer utomlands. De har alltså integrerats till viss grad. De är britter i första hand.

Självklart finns det kulturella skillnader. Men det undersökningen faktiskt visar är att integrationen lyckas, men det behövs mer. De tär inget problem i det stora hela, en stor majoritet av muslimerna integreras och respekterar det brittiska samhället. Om man lyssnar på vad SD säger och uttrycker så är en majoritet av dem emot det västerländska samhället och vill krossa det. Forskningen visar motsatsen.

För att avsluta med en tanke:

Detta är kanske SD:S nya partilåt ?

Read Full Post »

Att välja sin Historia – Berliner Stadtschloss

Berliner Stadtschloss idag. En plansch och en gräsplätt

Jag var i helgen på en kort resa till Berlin, det var fullt med folk överallt som inte lämnat staden efter murens fall-firandet, och 100-meter långa köer till alla attraktioner. Men för mig var ett av de mest intressanta scenerna var en gräsplätt, en byggarbetsplats där inget fanns. Hur kan ”inget” vara intressant kanske ni uppmärksamma läsare nu tänker ? Tillåt mig att förklara.

Tyskland var från 1871 ett kejsardöme fram tills 1918, en av de stora symbolerna för kejsarmakten var det stora kejserliga palatset, Berliner Stadtschloss, i Berlin. En vacker majestätisk byggnad där Hohenzollern regerade det mäktiga tyska riket. Kriget kom och kejsarmakten och de andra monarkierna i Tyskland störtades från tronerna; Weimarrepubliken kom till makten, och i slutänden valde en liten österrikisk korpral vid namn Adolf in i parlamentet. Tredje riket kom och gick, och Stadstschloss var förstört av ryska granater och brittiska bomber, men det kunde ändå rustas upp om man så ville. Men för DDR (Östtyskland) var denna symbol för det gamla kejserliga en styggelse som demolerades. För att markera att det nya socialistiska paradiset byggdes på ruinerna av det gamla, så byggdes DDR:s parlament ”Palast des Republiks” på samma grund som de gamla kejsarpalatset legat. Detta fuskbygge fick vid enandet av Tyskland saneras p.g.a asbest, och tillslut demoleras.

På denna historiska grund så fanns ingenting nu och denna historiskt viktiga plats var öppen för diskussion om vad man skulle göra. Som ni tidigare har sett i historien ovan så är detta en plats med olika historier, en viktig plats för DDR och socialismen i Tysklands historia och en viktig plats för kejsarmakten. Det var just denna diskussion som blev hätskt. Vilken historia skall vi bevara ? Ska vi bevara historia i huvud taget ?

De olika alternativen

För att enkelt sammanfatta fanns det flera grupper som förespråkade olika åtgärder:

• Återbygga palatset i dess helhet, internt och externt.
• Återbygga fasaden men modernt invändigt.
• Återbygga Palast der Republik (DDR-palatset) då detta var en viktig historisk byggnad
• Skapa en park på platsen, att inte välja historia
  

  Palast der republik

   

Det argumenterades att det nya stadsschloss skulle återskapa enhet och integritet i de historiska delarna av Berlin, Domen och andra historiska byggnader från den tiden ligger precis i närheten. Det argumenterades emot kejsarpalatset då man inte hade så gott grundmaterial för att kunna återuppbygga det exakt invändigt och att det hade varit för stora kostnader.

Resultatet blev att alternativ två blev verklighet. Att återbygga fasaden men att det skall vara modernt invändigt. Det nya palatset skall hedra Humboldt och bära denna tänkares namn.

Här valde tyskarna att ta fram deras kejserliga historia, deras kungliga historia. De valde en tusenårig historia framför en modern historia på knappt 100 år. Min åsikt var att detta val var helt rätt! Och förhoppningsvis kan detta tjäna förändrande för den tyska identiteten i landet och även utåt. Det fanns faktiskt ett Tyskland före Adolf Hitler, glöm inte det.

Andra länkar till svenska texter om berliner stadtschloss : 1, 2

Officiel sida: 1, 2

Avslutningsvis en bild på hur visionen är om hur Berlin vid denna del kommer se ut 2015

Berlin 2015

Read Full Post »

Berlinmurens fall, Lär av Historien ! – Ett starkt EU

Likt dominobrickor föll hela östblocket

Idag är det 20 år sedan Berlinmuren föll, och likt symboliken i Berlin idag, östblocket föll som dominobrickor. Verkligen en dag att fira. Men också en dag att blicka tillbaka på denna historiska företeelse, och lära sig av historien men för att lära sig av historien måste man känna till den men jag tänker i denna text inte gå in närmare på förloppet, utan vad det ledde till snarare.

För dem som är intresserade av det historiska förloppet så kan jag tipsa om DN , DN2 och Deutsche Welles animering av berlinmuren.

Även bland östdiktaturernas politiska motståndare i väst var det inte ovanligt att man erkände systemets ekonomiska bedrifter, och såg planekonomin som ett verkligt alternativ till kapitalismen. På ytan verkade planekonomin fungera. Och prestationerna VAR verkliga. Under hela 1950-talet och långt in i 1960-talet visade öststaterna upp tillväxttal som var jämförbara med och ibland faktiskt överträffade de i väst. Planekonomins inre motsägelser fanns dock där från allra första början, men det tog tid för dem att bli akuta eller ens synliga. – Peter Englund

Det som Peter Englund tar upp är kanske något av det viktigaste som murens fall ledde till på sikt. Östdiktaturernas fina fasad revs ner och bakom såg man ett rangligt skelett, dåligt konstruerat, ett fuskbygge som inte kunde jämföra sig med vad man i väst hade producerat. Med detta så borde planekonomin varit död som ideologi, men tragiskt nog är det inte det. Kommunismen dog inte i och med Berlinmurens fall, men den fick sig en rejäl käftsmäll.

Västs feghet och oförmåga att agera

Seminariet jag var på om Murens fall

Muren delade Berlin, men det var bara en del av den stora delningen som fanns i Europa. Som Churchill uttryckte sig ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent. ” och han hade så rätt. Churchill ville intervenera, han avskydde Stalin men fick ett Nej.

Hur starkt var östblocket egentligen ? Var det så att allt kollapsade på en gång eller var det sprickor sen innan och nu orkade öst inte hålla emot mer ?

Jag var på en heldag om 20 år sen kommunismens fall i Stockholm för några veckor sedan där frihetskämpar från Polen, Estlands president och flera andra stora digniteter (Sverige företrätt av Hökmark) och det som sades där var väldigt starkt för mig.

Det som de som verkligen levde och verkade i östblocket sa att om det inte hade varit för Thatcher, Reagan och Påven så hade kanske inte murens fall blivit verklighet. Det behövdes starka röster som inte accepterade östblockets existens, som ifrågasatte och visade vägen. Dessförinnan hade västvärlden stilla suttit ner och accepterat östs existens och deras övergrepp. Precis som väst gjorde då Hitler annekterade Sudetlandet, och flertalet andra moderna exempel där Europa beskylls för feghet och att agera för segt.

Mart Laar, f.d premiärminister o utrikesminister av Estland, uttalade sig om sina erfarenheter och det stod klart för honom att det som ”behövdes” var att de förtryckta massorna i öst kände att väst brydde sig, att de stod där vid deras sida mot förtrycket. Alla inom östblocket kunde se hur svagt sovjetblocket var, allt som behövdes var en push, de visste alla menade Laar. Det är en väldigt stark besvikelse mot Västmakterna som Laar gav uttryck för, de väntade på att de skulle stödja folket, men fick inget stöd.

” ”The only way (victory) was not achieved, the moment it became clear for the soviet leaders that whatever they did the west would not interfere”

”In 1956 it was clear to us, the West would never help” – Mart Laar

Enligt dem som talade då så kunde östblocket fallit redan på 50-talet om Västeuropa stöttat befolkningarna som ville ha frihet, men de gjorde de inte. Östeuropas folk var ensamma, och ensam är inte stark.

Jag tror personligen inte att hela östblocket hade fallit så lätt, Sovjet hade trots allt vunnit andra världskriget och deras makt och självförtroende var säkert större 1956 än den var 1989.

Öst och Väst, pros and cons

DDR Statsvapen

Väldigt ofta då jag pratar med människor från forna öst så hyllas öst-staterna på olika sätt. Och självfallet var inte allt av ondo. Östblocket hade en stor integrationspolitik där alla öst-stater skulle ha samma maträtter och liknande, intentionen var att alla skulle vara samma ”folk” genom att man blandades och blev ett multikulturellt samhälle, påminner en del om det multikulturella Sverige när man ser till grundtanken.

Aftonbladet exemplifierar på andra sätt som Östtysklands invånare såg på DDR. Även med en intervju. Det som berättas är att i Östtyskland var utbildningen gratis, alla hade ett jobb, priserna var låga. Det var jämställt i samhället genom grundlag, men även praktiskt. Dagis, dagmammor och möjlighet att få mammaledighet var väldigt utvecklat. Men på det sättet som muren revs så var det inte en föreningen mellan öst och väst som hände, det var en annektering. Öst annekterades av Västtyskland och deras lagar och verklighet blev lag. När man skulle återuppbygga Östtyskland blev det fri entreprenad, och såsom jag hörde på tv4 idag, så var det västtyska företag som byggde upp öst så i väst blev det massor av arbete i öst, medan man i öst inte märkte någon större förändring. Den östtyska eliten kastades ut från sina jobb och ersattes av västtyskar helt enkelt.

Expressen visar dessa siffror i en artikel där det berättas att år 1991 var 10,2 procent arbetslösa i öst, mot 6,2 procent i väst. I dag har väst 7,2 procents arbetslöshet, mot 14,7 procent i öst.
– Det finns en känsla att de dubbelt så höga arbetslöshetssiffrorna i öst är huggna i sten, säger Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, själv uppvuxen i det forna DDR.

Men man skall samtidigt erkänna det enorma kapital som Väst pumpade in i öst för att få upp dem till en högre nivå. Enligt en rapport från kommerskollegium från 2004 så var den tyska svaga ekonomins orsak återföreningen med öst, c:a 1/3 av av den låga tillväxten kan direkt kopplas till detta. Kostnaderna är enorma, motsvarar årligen 5% av BNP. Expressen uppger att det hittills kostat 12-16 biljoner kronor att rusta upp öst.

Tyskland hade säkert mått bra av att ha tagit en del av östtysklands ideologi, dagis, dagmammor ses ju nästan som något förkastligt i Tyskland idag. Hemmafrun är idealet, den arbetande mamman ses som oansvarig och dålig människa då hon inte tar hand om barnen.

Men man kan inte förneka att det har blivit bättre. SVD ger mycket bra grafisk representation av detta, och för att ta upp de mest talande exemplen:

DDR lever kvar i folkminnet och hyllas.

Vid Berlinmurens fall hade 20% av östtyska hushåll telefon, idag har 97%. c:a 50% hade bil, nu har 72%. Samtidigt kan man fråga sig om det hade sett annorlunda idag även om inte västtyskland tagit över. Och är det telefon och bil som gör folk lyckliga, egentligen ? Men det är fortfarande stora skillnader. Östtyskland är där arbetslösheten finns, c:a 15 % arbetslöshet i forna öst, mot 7-8 % i väst.

Personliga tankar, avslutning

Det är förvånansvärt hur DDR har förvånansvärt många likheter med den värld Socialdemokraterna vill skapa. Då människor berättar vad som var bra med DDR så tar de upp saker som man som svensk får höra är bra med Sverige, fri sjukvård, fri skola, dagis och subventionerade mediciner etc (Det är billigt). Vi får kanske vara tacksamma att vänstern i Sverige inte tyckte allt som DDR stod för var bra idéer att använda.

Det vi kan lära av detta är mycket. Europa måste vara starkare, mer handlingskraftig. Endast med handlingskraftiga statschefer eller allianser kan man ta bort de förtryckande regimerna. Med den nya Europeiska Unionen med en gemensam utrikespolitik så tar vi i Europa ett steg i denna riktning. En samlad röst som snabbt kan fatta beslut, och säga.

”Nej vi tolererar inte diktatur och förtryck, ändra er, för vi Viker oss Inte!”.

Read Full Post »